När vi jagat bort flyktingarna är det er tur

Bilden kommer från konstprojektet Death or Death (2012) av den Atenbaserade konstnären Dimitris Halatsis som själv säger så här om projektet: ”Death or Death är en kommentar till situationen i Grekland där frågan om överlevnad står i centrum för en stor del av befolkningen. Fenomenet mass-självmord på grund av personlig konkurs eller den ekonomiska krisen i landet skildrar på ett dramatiskt sätt situationen och hur politikers försök att lösa krisen endast erbjuder många av landets invånare (utan att överdriva) två alternativ: att dö eller att dö.”

Med ”Uppdrag: Sopkvast” ska den grekiska polisen, en yrkesgrupp som är överrepresenterad i nazistpartiets väljarkår, med aggressiva metoder tömma landets storstäder på papperslösa. Alexandra Pascalidou har tittat närmare på konsekvenserna av den allt tydligare fascistiska renässansen i Grekland.

”Förnedra mig inte mer. Skammen i att stå här i kön, i mitt eget land, efter 40 års arbete som hamnarbetare, bakom blöta irakiska flyktingar som just anlänt, räcker”, säger en gammal man som viftar bort mig när jag besöker ett av många soppkök. Senare bönfaller samma farbror kyrkans volontärer om två portioner, eftersom han har en vuxen dotter hemma som är psykiskt sjuk. ”Jag har bundit fast henne i sängen med mina gamla bälten för att hon inte ska ta sitt liv medan jag är borta. Hon har försökt i flera år. Hon är den enda jag har i livet men någon psykvård har jag inte råd med”, säger han.

Grekland är ett land i fritt fall sedan fyra år tillbaka. Idag saknar var fjärde grek ett arbete. Barnfattigdomen har klättrat till 23,7 procent. Nästan en miljon människor lever i hushåll där ingen har ett arbete. Varannan ung grek är arbetslös. Familjer flyr åt alla väderstreck. Två av tio barn lämnar grundskolan. I en skola i Atenförorten Halandri beslutade nyligen föräldrarådet att slänga ut romska elever från skolan för att de, som det heter, ”sänker nivån”.

Min 30-åriga lärarkompis Evi som flyttade hem till föräldrarna efter ytterligare en lönesänkning klagar över att hon inte ens har kritor för att kunna undervisa. Men kritbristen är en bagatell i eurokrisens epicentrum, där självmordsepidemin skördar offer som grekiska kyrkan inte ens vill begrava. Självmord är ett brott mot Guds vilja. Det är mest män som hoppar, hänger sig eller halsar dödliga doser. Efter sig lämnar de skulder, sörjande änkor och hungriga barn.

Ensamstående föräldrar som förlorat sina jobb och inte längre har råd med hyran lämnar sina barn på barnhem och säljer det sista de äger längs Poseidons hårt trafikerade aveny i centrala Aten. Min taxiförare pekar ut dem där de står med solljuset som en obarmhärtig strålkastare i ansiktet. Italienska ”Il Messagiero” rapporterar om nyanlända grekinnor som prostituerar sig i Rom. För att slippa skammen i hemlandet som svek dem och som skapat ett sönderfall som fått folk att förakta korrumperade politiker och poliser och i stället sätta sitt sista hopp till de mörkerkrafter som lovar en gyllene gryning. Som lovar att ge dem Grekland tillbaka. Ett Grekland som bara fanns i fantasin. I fablernas värld. Ett Grekland som vilade på lån och lögner.

Nazism, fascism, rasism är ingen tsunami som plötsligt väller in. Det kommer stegvis, systematiskt, smygande. Det tränger genom samhällets porer, genom små vardagliga samtal som om någon lyft locket till Pandoras ask och släppt ut allt stinkande elände. Locklyftandet föregicks av honnörsord som yttrandefrihet. Ord som kidnappades av antidemokrater som gömde sig under demokratins mantel. Gyllene gryning började just så. Det grekiska nazistpartiet med en hakkorsliknande symbol, som fick sju procent i de två senaste valen, var länge en perifer källarföreteelse. De fann ingen bördig jord för sin högerextremism. Ledaren med ett förflutet inom militären drev ”rosa hotell”, det vill säga kamouflerad bordellverksamhet. Det började med svartklädda maskerade män, med brott på meritlistan, som erbjöd rädda gamlingar i krisdrabbade ghetton hjälp med att gå till bankomaten. De spred flygblad i flyktingtäta förorter där de försäkrade folket att de skulle rensa i träsket och ”befria” torgen från alla de ”illegala element” som ockuperat dem. Om nätterna ”befriade” de torgen med järnrör och tillhyggen. Morgonsolen blottade blodspår från människor som betalat dyra pengar för att nå Europa och som tvingades plåstra om varandra i källarhål. Gyllene gryning besökte basarer där de rev ner och eldade upp utlänningarnas kommers. Ofta påhejade av människor som skrek att utlänningarna förstört deras affärer. De forna grekiska gryningarna förvandlades successivt till mörka mardrömmar.

När en av Gyllene grynings parlamentariker slog den berömda journalisten och stridbara parlamentarikern Liana Kanelli i direktsänd tv för att hon försvarat sin kollega som fått ett vattenglas kastat i ansiktet, trodde jag att grekerna fått nog. Jag trodde att det frihetsälskande folket skulle fimpa fascisterna. Jag trodde att det historiskt utsatta folket på Balkans sydspets som fortfarande sörjer sina barn som avrättades av nazisterna under andra världskriget skulle rösta bort nazisterna. I stället flödade kommentatorsfälten av inslag om att kvinnorna får skylla sig själva om de provocerar män på det sättet. Fascismens förakt följer sin egen hathierarki, och mest hatade är utlänningarna. Flyktingarna. Invandrarna. Människor som under de goda glansdagarna på 2000-talet slavade för svältlöner utan att göra väsen av sig. De som bidrog till den grekiska medelklasskvinnans frigörelse genom att damma hennes hyllor, stryka makarnas skjortor, laga familjens mat. Kvinnor från forna Östeuropa som lämnat sina egna barn för att ta hand om de grekiska barnen så att mammorna äntligen fick tid för jobb, fika, frisörbesök eller märkesshopping på avbetalning. Utlänningar som plockade apelsiner, oliver, vindruvor med blicken fäst mot marken. Nyhetssändningarna fylldes med skräckrapporter som på etniska grunder kategoriserade kriminaliteten. Rapporter om rumäner som klättrade som spindlar på husfasaderna för att göra inbrott, albaner som slaktade tanter för en tia, afghaner som sålde heroin i stadens centrum, nigerianer som livnärde sig på piratkopierade prylar. När jag någon gång frågade en journalistkollega varför de alltid satte etniska etiketter på alla brottslingar skakade han bara på huvudet. Någon etisk debatt om journalistikens ansvar för den rasistiska renässansen fanns inte. När jag i grekisk tv försökte vända på perspektiven och förklara att även grekiska invandrare i andra länder begick brott, men att det är oetiskt att skuldbelägga hela folkgrupper, slog många ifrån sig med att greker aldrig skulle begå sådana brott. Ty enligt den xenofoba mytologin är alltid ”de andra” moraliskt underlägsna oss.

Så sakta men säkert, redan under de glada glansdagarna när livet var ett enda serpentinfyllt firande av OS, EM-guld, Eurovisionsseger och billiga nypressade euron, såddes frön av främlingsfientlighet i en nation som snabbt gått från att exportera emigranter till att bli en hamn för världens olycksbarn med siktet inställt mot Europa. Sakta, smygande, systematiskt. Människor med utländskt utseende misshandlas och den grekiska polisen drar igång ”Uppdrag: Sopkvast”, vars mål är att tömma storstäderna på papperslösa. Sopkvast. Tydligare kan avhumaniseringen inte bli. Utrota ohyran. Inrikesministern lämnar utan tvekan ut namnlistor på utländska barn som går i grekiska kommunala förskolor när Gyllene gryning begär det i parlamentet.

Ett stenkast från parlamentet förenas kristna fundamentalister med Gyllene grynings nazister för att med våld och hot skrämma bort alla som vågar gå på teaterpremiären av Corpus Christi, där Jesus framställs som homosexuell. Den prisbelönta regissören Laertis Vasiliou satt inlåst på teatern i flera dagar. Utanför skrek mobben: ”Det här kommer bli din grav, jävla alban.” Laertis Vasiliou träffade jag redan 2005 när han skulle assistera mig inför en intervju med Albaniens dåvarande premiärminister Fatos Nano. Hundratusentals albaner kom till Grekland på 90-talet och de livnärde sig på antingen lågavlönade jobb eller brott. Snabbt blev alban ett vedertaget skällsord i det offentliga samtalet. Laertis Vasiliou som hade läst min bok Bortom mammas gata viskade om den rasism han mött i Grekland. En rasism som på den tiden fortfarande var nerbäddad i bekvämlighetens trygga tystnad. Ty då hade vi råd med slavar som befriade oss. Idag lever Laertis Vasiliou under dödshot.

”I Grekland pågår ett inbördeskrig” säger en av Gyllene grynings parlamentariker till BBC och nämner att det är nationalister och patrioter som han, som vill ha tillbaka det gamla Grekland, som kämpar mot illegala invandrare och anarkister. Men på deras långa listor finns flera framtida offer. Min frisörkompis Georgios berättar med darrande röst att Gyllene gryning nyligen spred flygblad i homovänliga Gazi i centrala Aten. Det var en stor svart jeep med en massa svartklädda män och på flygbladet stod det: ”När vi jagat bort flyktingarna är det er tur. Era dagar är räknade bögdjävlar.” Nu censurerar statstelevisionen ERT – min gamla arbetsplats – Downton Abbey. De klipper bort en homokyss. Fascismens hathierarki har många trappsteg och sakta men säkert inskränks toleransen. Första gången väckte de obehag. Andra gången lyfte vi bara ett ögonbryn. Tredje gången åt vi smågodis suckande. Sakta men säkert börjar vi vänja oss. Toleransen för intoleransen ökar. Plötsligt blir rasisterna rumsrena. Plötsligt normaliseras deras existens. De är med i tv, radio, tidningar.

Det började med små förföriska doser. Som knarklangarna som vet precis hur mycket heroin deras nybörjaroffer ska få för att uppleva lyckoruset. För att förtränga smärtan. Det börjar med små smakprover men det dröjer inte länge innan organismen vänjer sig vid giftet. Innan samhällskroppen accepterat rasismen som ett alternativ. När min bok Bortom mammas gata kom ut på grekiska häpnade alla över rasismen i paradislandet. Än mer obegripligt var emellertid det faktum att den kunde drabba en grek. En av oss. Det upphöjda folket. Vi som spridit civilisationens ljus. ”När vi myntade odödliga visdomar på agoran var det ju bara isbjörnar på de svenska breddgraderna.” När jag gästade tv-nyheterna och berättade om de nazistiska hot jag tidvis levt under svarade nyhetsankaret Nikos: Men hur kan de hata dig? Du är ju vacker!

I aningslöshetens lömska mellanrum ryms rasismen, sexismen, homofobin. Där kan de sakta växa, vattnade av ett etablissemang som för länge sedan sålt sin heder och ära på närmaste marknad. När den grekiska polisen anklagas i The Guardian för att ha misshandlat och torterat antifascister, går inrikesministern ut och hotar stämma tidningen i stället för att granska poliskåren. En poliskår som vid ett flertal tillfällen agerat sympatiserande med Gyllene gryning och enligt valundersökningar även röstat på dem i högre utsträckning än den övriga befolkningen.

Det värsta som drabbat Grekland är inte den ekonomiska krisen. Budgetunderskottet och den stigande skulden är ingenting jämfört med landets förlorade heder och den värdekris som lett till att ett nazistparti inte bara lyckats ta sig in i parlamentet, utan enligt dagens opinionsmätningar är det tredje största partiet. Ett parti som tillåtits styra den politiska agendan och sprider sin rasistiska retorik via medierna. Ett parti som åkt snålskjuts på andra partiers xenofoba populism. Ett parti som är en solklar konsekvens av krisen. Ett kvitto på sparpaketens söndring när Trojkans tyranner tvingar det grekiska folket att slåss om en bit bröd. Trojkan som består av IMF, ECB och EU.

En sen höstkväll rånades och knivhöggs en frisör i Agios Panteleimonas. Natten efter slogs halva området sönder. Invandrarägda internetcaféer och snabbköp krossades som en hämndaktion, ledd av Gyllene gryning, eftersom gärningspersonen beskrivits som pakistanier. På radion hör jag programledarna förklara de boendes rädsla för flyktingarna som sägs ha ockuperat områden i centrala Aten. Hur greker inte längre vågar öppna sina fönster mot gatan. Hur de inte längre vågar låta sina barn gå ut efter klockan sju på kvällen. Hur situationen spårat ur och greker lever i skräck i sitt eget land. ”Vi är inte rasister men nu får det vara nog”, säger programledarna.

Det sanna hotet mot demokratin är inte Gyllene gryning. Det är makten, det politiska etablissemanget och medierna som i en ohelig allians ger Gyllene gryning grönt ljus för att hota demokratin. Som bekräftar och ger stöd åt Gyllene grynings verklighetsbeskrivning genom att inte belysa det omänskliga i att hundratusentals människor i Grekland lever under konstant hot om rasistiskt motiverat våld, genom att inte belysa det fascistiska i att ett halvt område blir sönderslaget i en kollektiv hämndaktion mot en person.

Om jag minns rätt var det Milan Kundera som sa att det rinner mycket blod när drömmar dör. Hur mycket blod krävs innan fredspristagaren EU börjar agera mot den blodtörstiga rasismen?

Alexandra Pascalidou, journalist och författare
Bang, Publicerad 2012/12/12

Care Suicide